Drottninggatan 7 april – fel plats vid fel tidpunkt

I fredags åkte jag till Stockholm ihop med en kär vän, Martina. Det var en ren nöjestripp och vi skulle vara iväg i ungefär ett dygn, tåget skulle gå tillbaka på lördagen.

Vi kom upp vid 11 tiden och checkade in på vårt hotell. Det nya scandic continental vid centralstationen, verkligen jättefint och det kändes lyxigt att vi skulle få bo där en natt. Rummet var färdigt och vi blev glada över att kunna lägga in väskorna på rummet. Ganska snart gick vi ut för det var ju ut till affärerna vi ville. På 5 minuter var vi uppe vid Sergels torg. Då visste jag inte att jag dagen efter skulle stå på samma plats framför en helt fantastisk blomstervägg och bara känna total tomhet…

Vi stod stilla för en stund och planerade eftermiddagen. Vi ville avsluta med Kungsträdgården och gamla stan och bestämde därför att vi skulle börja på norra delen av Drottninggatan, alltså mot Hötorget. Först ville vi dock äta lunch så därför vek vi höger, gick förbi plattan och hamnade på ett lunchhak strax efter. Nöjda och glada gick vi sedan tillbaka, förbi plattan, och följde Drottninggatan norrut, precis som vi planerat. Framme vid Kungsgatan, där de första tre föll offer, tyckte vi att det var läge att vända. Det verkade inte vara så mycket bortåt.

Vi vände och började gå lite i de affärer vi tittat ut. Vi avverkade några stycken och skrattade lite åt att man ändå går i de affärer som även finns hemma, de man känner igen. Framme vid nästa korsning, vid Åhlenshuset finns det två HM, ett på varje sida. Vi tog det vänstra för vi även ville gå upp på HM home. Där inne var vi ganska länge. Väl färdiga så var vi på väg ut på gatan då Martina sade att man kunde gå upp till HM home inifrån. Vi gick upp och kollade runt lite. Minns att vi, på väg mot trappan för att gå ner och ut, stannade till vid några kuddöverdrag. Martina ville ha något till sina fåtöljer och vi stod och pratade om det, samtidigt som vi bestämde att vi skulle gå och ta ett glas vin någonstans, nu var det dags. Tänk om vi hade gått ut 20 sekunder tidigare…?

Precis då hörde vi ett obeskrivligt högt skrapande ljud. Vi tittade på varandra ”va FAN var det?”. Vi stod då vid trappan med stora glasfönster ut mot korsningen. Följande minut snurrar fortfarande ganska mycket i mitt huvud. Först upplever jag det rätt tyst, sen hör jag hjärtskärande skrik. I korsningen ,som är precis där vi befinner oss, ser jag en pappa panikartat försöka få sina två små barn från platsen. Precis efter det upptäcker jag lastbilen som står max 20 meter ifrån oss. Första tanken var om det hade varit en trafikolycka men direkt slogs den tanken ifrån då jag såg spåren från drottninggatan. Jag såg en kvinna som låg under lastbilen, hon hade huvudet precis vid, som jag uppfattade det, de bakre hjulen. Hon rörde inte på sig. Någon stod vid henne och jag uppfattade det som att det var hennes kompis. Någon sprang fram och försökte dra bort hon som försökte hjälpa till. Samtidigt var det en man som ett par stycken höll fast i, drog av hans jacka och fick ner han till marken. Jag uppfattade det som en man i panik medan Martina direkt tänkte att han hade något med händelsen att göra. Här var det mycket som hände inuti en, jag visste varken ut eller in. Något inom mig sade att jag måste ut och hjälpa till och jag sprang mot dörren. Jag stannade dock upp vid dörren då jag samtidigt insåg att det var farligt då jag ändå visste att det inte var på tal om en trafikolycka. Då såg jag också att marken var helt svart ute på Drottninggatan. I efterhand har jag fått veta att det var jord från de stora planteringar som kördes ner.

Jag tog ett kort, vet inte varför men kan med det visa hur nära vi var

Då började lastbilen brinna. Det uppstod ganska stora lågor fram till på lastbilen och då såg jag också att det var två stycken som drog bort kvinnan, släpade den livlösa kroppen bort mot skoaffären. När lastbilen började brinna smög paniken fram i mig och jag bara tänkte att vi måste härifrån. Jag sade till Martina att vi måste ut, då var jag verkligen säker på att den skulle sprängas och jag var LIVRÄDD. Vi tog varandra i hand och gick mot bakre utgången. Väl ute, på den parallellgata som ligger ovanför Drottninggatan, hamnade vi i den folksamling som observerat händelsen på håll. Där kunde man ser lastbilen klart och tydligt och jag såg också kvinnan som jag tidigare haft ögonen på. Det var några stycken som satt vi henne. Vi bara stod där och visste inte vad vi skulle göra. Då hade ännu ingen polis kommit till platsen.

Plötsligt uppstod panik i klungan där vi stod och folk började springa. Eftersom jag var så inne på att den skulle sprängas så tänkte jag i just de banorna. Vi sprang också och vi sprang norrut mot Hötorget. Vi kom fram till Hötorget och ställde oss utmed väggen vid konserthuset. Jag fick tag på Ronny och Martina fick tag på sin sambo. Ronny hade inte hört om det än på nyheterna och det var ganska svårt, i chocktillstånd, att berätta vad som hänt. Alla man såg försökte ringa sina nära och kära, men de flesta kom inte fram. Just då kom det en klunga med folk springandes från andra hållet, minst hundra personer, skrikandes med panik i blicken. Jag försökte skrika till dem varför de sprang men de bara skrek ”vi måste in”. Då tänkte vi att nu är det något som händer därborta och vi sprang in på samma ställe, ner i en källare på konserthuset där tydligen espressohuse har ett tillhåll. Med flera andra hamnade vi i deras cafe i ovisshet och otrygghet. Skulle vi vara kvar eller skulle vi ta oss därifrån. Av personal blev vi ombedda att sätta oss ner och vi fick ta dricka om vi ville. Då fick jag meddelande att jag hade missade samtal från mamma. De hade hört på nyheterna hemma och visste jag befann mig där. Tänk den känslan sedan när jag inte svarar. Men jag ringde upp henne och kom fram.

Efter en stund, har ingen aning om hur länge, kom polisen och utrymde stället. Vi var tvungna att lämna för de misstänkte att det fanns något explosivt i lasten. Vi kom upp i den norra ingången på espressohuse, den som var mittemot där vi gick ner, och blev ombedda att ta oss norrut. Väl ute så var det fullt med folk och två poliser kom emot oss från Hötorget och bara skrek att vi skulle iväg. Då vi vände på oss stod det en polisbil precis jämte som satte igång sirenerna så jag hoppade högt, blev skiträdd rent ut sagt. Jag tittade ner mot korsningen Kungsgatan/Drottninggatan och såg människor låg på vägen med gula filtar över. Folk sprang och vi sprang. Återigen med ovissheten och otryggheten om vad som hände runtomkring. Av medier och våra familjer här hemma fick vi rapporter om att det var skjutningar runt omkring och det var fruktansvärt. Alla ville ju därifrån men vi kände oss instängda, vi visste inte åt vilket håll som det var säkert.

Vi kom ner till en väg som heter Apelbergsvägen (eller något liknande) som ligger parallellt med Kungsgatan. Där möttes vi av en klunga människor springandes i panik och då tänkte vi att nu är det något som händer där borta. Martina såg en sidoväg med brant uppförsbacke och sade vi skulle springa upp på den. Vi tog, åter igen, varandra i hand och sprang över vägen upp på den backen. Där var det ett Best western hotell med personal i dörren som vinkade in oss.

Där inne på hotellet stod vi, ihop med flera andra, och det var helt tomt. Vi kände oss inte trygga någonstans och visste inte om det var bäst att stanna kvar eller springa vidare. Utanför sprang ju folk förbi, bort från allt.

Men vi blev kvar och, i efterhand, tror jag det var det bästa vi gjort. Där kunde vi lugna ner oss ihop med en underbar personal som på ett fantastiskt ödmjukt sätt stod till tjänst med dricka, kaffe och vad vi önskade. I sköna fårskinsfåtöjer satt vi ett par timmar och följde nyhetsrapporteringen på TV. Ryktena fortsatte om skjutningar och folk uppmanades lämna centrum. Vi befann oss mitt i centrum.  Vad skulle vi göra?

Genom Martinas syster fick vi tag i en kille som väntade på oss vid Humlegården. Halvspringandes begav vi oss dit och hoppade in i hans bil. Det var väldigt skönt. Klockan var då strax innan sex på kvällen. Vi hade bestämt att jag skulle sova hos ett par kompisar i Bromma medan Martina skulle vidare ut till sin syster i Älta. All trafik leddes norrut, all kollektivtrafik låg nere, så bilar och gångare började ta sig norrut. Det var kaos!

ca 3,5 timme senare kom vi fram till Bromma. Inga grejer hade jag, för de fanns kvar på hotellet, men med fina hjälpsamma vänner så är sådant inget problem.

Dagen efter följde Ida, som jag sovit hos, med in och vi gick upp till Sergels torg. Det kändes bra att få uppleva lugnet och bara stå där. Så mycket blommor, folk som stod och kramades och flera som bara stod och grät. Träffade Martina som hämtat våra saker på hotellet och hatten av för Scandic som gav oss pengarna tillbaka. En liten tröst i det stora hela.

En dag som började i starkt solsken slutade i total mörker. Det är ju sådant som aldrig drabbar en själv, sådant som bara drabbar andra. Jag tänker på kvinnan som låg under lastbilen, hur gick det med henne? är hon en av de avlidna? När man befann sig mitt i alltihop så funderar man inte så mycket på polisens arbete, just då blev jag mest skrämd av dem. Nu efteråt har jag ju förstått de gjort ett fantastiskt arbete och jag känner mig stolt över mina gamla kollegor.

Bilderna av denna händelse kommer jag och Martina alltid bära med oss. Bilderna efteråt av ett Sverige som står enat mot våldet är helt fantastiskt och jag bara ryser. Just nu är känslan, som Martina så bra beskrev det, tomhet och nedstämdhet. Tacksam för att vi klarade oss och tacksam för att vi hade varandra. All kärlek!

3 svar på “Drottninggatan 7 april – fel plats vid fel tidpunkt”

  1. Väldigt gripande att läsa och man känner verkligen den rädsla ni upplevde.
    Tänk vad det som för stunden känns som små beslut kan vara avgörande i livet.
    Tack för att du delar med dig.
    Stor kram och ta hand om dig vännen ❤❤❤

  2. Kära Johanna och Martina❤ Jag visste inte att ni var där, tacksam över det❤ Så målande jag känner er rädsla många kramar från Nina

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.